Historik

Per Eriksson (1851–1928) var chef på Hofors bruk sedan 1890 och bodde ensam på herrgården. Han var frånskild och barnlös och mycket förmögen. Han hade en bakgrund i bergshanteringen. Han hade en jordbruksutbildning, var en skicklig företagsledare och en stor administrativ talang. Hans lyckades att göra ett bruk i ekonomiskt förfall till ett blomstrande företag. Han var omtyckt av arbetarna, ägnade sig åt social verksamhet och stödde ungdomar med ekonomiskt bistånd till utbildning och medellösa personer med bidrag. Han hade flera allmänna uppdrag inom både kommun och landsting.

Hedvig Ulfsparre (1877–1963) föddes i en adlig familj i Helsingborg 1877. I hemmet grundades hennes intresse för konst och hemslöjd. I början av 1900-talet utbildade hon sig till Röda Korssyster i Stockholm. Hon hade klena lungor efter ett drunkningstillbud och efter en misskött lunginflammation 1903 blev hon tvungen att sluta sitt arbete inom sjukvården. 1904 kom hon till Hofors herrgård. Per Eriksson hade blivit rådd att ha en sjukvårdskunnig person vid sin sida eftersom han nyligen genomgått en blindtarmsoperation. Hedvig Ulfsparre var också konvalescent och blev förmodligen inbjuden till hans hem för rekreation. Hon kom dock att stanna på herrgården som husfru och värdinna. Både Per och Hedvig var intresserade av vackra saker och Hedvig fick fria händer när det gällde inredningen av herrgården. Hon fick bland annat till uppgift att åren 1909–1911 ansvara för en genomgripande renovering. Med stöd av Per Erikssons förtroende och kapital kunde hon bygga upp en unik samling av vackra möbler och textilier. Hon kom också att ägna sig åt hemslöjdsrörelsen, där hon blev en av pionjärerna. I hennes samlingar, som nu finns på Länsmuseet Gävleborg, ingår en stor del textila hemslöjdsföremål.

Stiftelsen. När Per Eriksson avled 1928 testamenterade han huvuddelen av sin kvarlåtenskap till två fonder, en för Gästrikland (Gästriklandsfonden) och en för den del av Västmanland som tillhörde Örebro län (Västmanlandsfonden). Fondernas avkastning skulle användas till:

”understöd eller pensioner till industriidkare, speciellt s k bergsmän, lantbrukare och tjänstemän i allmän eller enskild tjänst, vilka från att ha varit välsituerade oförskyllt kommit i små omständigheter, ävensom till behövande efterlevande av nämnda kategorier. ”

Lösöret testamenterade han till Hedvig Ulfsparre. Hedvig och hennes syster Lotte skulle dessutom under sin livstid få hälften av avkastningen av fonderna.

Hedvig Ulfsparre avled 1963 och hon testamenterade huvuddelen av sin kvarlåtenskap till Gästriklandsfonden. Hedvigs tanke var att stiftelsen skulle bevara samlingarna och även att ansvara för vård m.m. av samlingarna och inventarierna i Kungsgårdens herrgård samt, utöver det, ge understöd enligt Per Erikssons föreskrifter. Det var emellertid inte möjligt att fullfölja Hedvigs tankar. Genom permutation 1967 blev det möjligt att sälja herrgården och vissa möbler och inventarier. Pengarna för försäljningen skulle bilda en fond vars avkastning skulle:

”användas för att vårda och förkovra Hedvig Ulfsparres till Gästriklandsfonden, och av denne till Nordiska Museet och till Gävle Museum överlämnade samlingar av textilier, konst och kulturföremål samt möbler och husgeråd ävensom att hålla dessa samlingar tillgängliga för allmänhet och forskning. Avkastningen må även användas för att i övrigt fullfölja donators kulturella syften.” Genom permutationen fick stiftelsen som uppgift att förutom att ge understöd och ansvara för vården av samlingarna, även  att ge bidrag till olika kulturella projekt.

Det som inte såldes av samlingarna överlämnades till Länsmuseet Gävleborg som med stöd från Gästriklandsfonden ser till att samlingarna vårdas och hålls tillgängliga för allmänhet och forskning. Vid intresse, kontakta Länsmuseet Gävleborg, eller [email protected].

1971 beslutades att denna fond skulle slås samman med Per Erikssons Gästriklandsfond, vilket skedde 1975.